Marknadsföring

Nu är det igång igen. Skolornas marknadsföring, det blir alltid mer intensiv i valtider, nästan brutal. Jag vet inte när jag började tycka att några skolor spårar ur. När information blev till propaganda, när skolorna ringer till elevernas mobiltelefoner och berättar hur bra de är och hur andra inte håller måttet. Jag tycker att det har gått för långt, jag kan acceptera att detta sker vad gäller produkter men inte när det gäller våra ungdomar och deras utbildning. Vill ni ha elever så se till att utbildningen håller klass och hög nivå.

Det är en svår skiljelinje men jag tycker att det borde dras en gräns någonstans. Jag läste för inte så länge sedan på en skolas sida, rekrytera en elev få en iPad, är det bara jag som anser det att gå lite för långt? Än en gång så vill jag att skolor ska utgå från eleven, och från eget bättre vetande, sunt förnuft och med en värdegrund som överensstämmer med vilka vi är och den dom skolan har, eller bör ha. Det är ingen produkt, det är tre år av en i individs liv, det ligger i skolans intresse att hjälpa ungdomarna att hitta rätt utbildning istället för att lura dem till sin.

Ruiner

Sverige bygger hela tiden, vart man än tittar står det lastbilar, grävmaskiner, byggnadsställningar, människor med gula västar som skriker till varndra för att göra sig hörda över dånet från alla sågar, fordon, hammare, skruvmaskiner med mera.. De inser att kommunikationen är av stor vikt ett snedsteg kan sluta illa, både för individen, byggnaden eller företaget.. De pratar med varandra, de har en verkmästare som tar besluten och har ansvaret för att arbetarna följer ritningen, byggnaden skall bli färdig.

Företaget förstår vikten av att ha de rätta verktygen för utan dem kan de inte bygga i den takt som kunden vill och resultatet skulle bli sämre och arbetet dessutom kosta mer. De inser vikten av att ha en arkitekt, en konstruktör etc. För att planera hur slutprodukten kommer att se ut och att den blir hållbar oavsett väder och vind. Alla dessa människor behövs för slutprodukten och den viktigaste uppgiften har de riktiga arbetarna. Snickaren, muraren, elektrikern och rörmokaren. Utan deras kompetens så blir det ingen byggnad, hur väl planeringen och ritningen än ser ut.

Byggnaden måste utvärderas och granskas, har ritningen följts har kommunikationen mellan arbetarna och verkmästaren fungerat? Vilka problem har uppstått, har ändringar gjorts och varför? Har vi haft bygg material?

Samarbetet fungerar, byggnaden blir klar resultatet ser bra ut..sen finns det förstås fuskbyggare i byggbranschen, det finns det många sv i skolbranschen också. För att bygga en bra och stark byggnad kan man inte ta några genvägar. Inom Byggnads branschen pågår det utveckling och förändring hela tiden, ny utrustning kommer fram, nya arbetsmetoder etc. Detta sker för att de finns i samhället och följer de inte den snabba utvecklingen så gör någon annan det och företaget blir utan jobb.

Det finns mycket som skolan kan ta från andra yrken. Om läraren eller rektorn öppnar sina ögon och vistats utanför skolan det vill säga. Jag tycker inte om tanken med lärarlegitimation och inte heller tanken att rektor skall ha varit lärare. Skolan mår bra av nytt blod på alla olika nivåer. Vad är det som gör att byggnader är mer värda än de som bygger dem. Varför är inte ungdomarna värda mer? Skolan borde väl ligga före eller åtminstone ikapp andra branscher. Medan vissa bygger hållbara hus, bygger skolan ruiner.

Det finns dock hopp och detta mycket tack vare individuella insatser på lärar och ledningsnivå. Jag har tyvärr inte så stor tilltro till varken kommunala skolor eller stora koncerner då de dödar lätt eldsjälarnas glöd. Receptet är liten fri - skola som har eleverna och utbildning som utgångspunkt för sin verksamhet. Där lärare och ledning har en gemensam vision som de strävar efter att nå.

Lärarfacket

Jag är helt säker på att det finns massor med motiverade, duktiga lärare där ute som anser att motivationen och inspirationen är svårare på grund av Björklund och Metta Fjelkner. Dokumentation, utvärderingar, uppföljningar på dokumentationen och på utvärderingarna utvärderingar på utvärderingar, dokumentation på dokumentationen. Det skrivs sällan något bra om lärarens värld i tidningarna, skolinspektionen som är en intressant fråga i sig har hittat brister i varenda skola förutom fyra stycken som de besökt, vad vill de egentligen? Finns det någon som tänker på eleverna? Metta tror att hon representerar lärare men i verkligheten där hon inte varit på länge finns det inte många lärare som finner hennes tankar vettiga. Jag har aldrig tyckt om lärarfacket, har aldrig sett en mening med dess existens. Finns det de som skyddar lärare så stjäl det på något sätt något från elever. Kräver de mindre lektionstid eller mindre tid med eleverna, kortare skoldagar etc. begränsningar. Det borde finnas ett elevfack som beskyddar elever från Björklund politik och Metta Fjelkner. Som arbetar för mindre dokumentation och mer lärande, för mer tid med eleven, för mindre tid i lärarrummet, för mer integration och mindre fraktionistiskt lärande, för mer ansvar, för mer krav, för samarbete med livet utanför skolans murar och för en framtid där det finns en plats för den utbildning de fått! Lärare vill lära ut annars borde de byta yrke, eller tvingas till det. Allting behöver inte skrivas ned och dokumenteras vad Skolverket och dess inspektion än säger speciellt om det är eleverna som indirekt förlorar mer på det än de vinner även duktiga lärare förlorar mer på det än de vinner och jag tror att de ledande politikerna förlorar mer på det än de vinner då de i skolfrågorna har en väldigt trångsynt politik. Min filosofi är att om vi utgår från eleverna så blir allt det andra bra! Facket och politikerna har inte ungdomarna som utgångspunkt i utbildningsfrågor och då blir det inte bra, andra syften ska inte spela någon roll. Som lärare borde du gå ur facket då de bryr sig knappt om dig och inte om eleverna och som lärare bör eleverna komma i första hand. Om det är löneförhöjning du är ute efter får du arbeta för den inte få den via kollektivavtal. Skäms i sådana fall!

Arbete och skola

Om man jämför arbete nu mot förr så finns det massor att säga kring dess skillnader. Allt från hiraki styrelse till kollektiv hjälp, från produktionssamhälle till konsumptionsamhälle. Man arbetade från 16 års ålder till 65 och ofta på samma jobb. Ganska monotont men tryggt. Idag bor man hemma längre, man läser tills åldern mellan 25 och 30 och förtidspensionerar sig vid 55-60. Tiden då vi betalar in pengar till staten minskar avsevärt och den tiden då vi inte gör det kostar staten ganska mycket. Vi förväntas idag flytta minst 20 gånger och byta arbete minst 15 gånger. Är det inte svårt att hitta arbete? 15 gånger, hur ska det gå till? Ungdomarna känner mer ångest än trygghet. Det finns inga som vet vilka sorters arbete som kommer att finnas om några år. De tio mest populära jobb idag fanns inte för tio år sedan. Tid och rum försvinner, det finns Macdonalds drive through där man talar in en beställning till någon som arbetar i Indien och när man kör till nästa lucka så betalar man allt klart och fixat. Företagen är globala aktörer och tillhör inte ett landområde längre. Är inte företagen bundna så är det väl självklart att de flyttar dit arbetskraften är välutbildade, billiga och kan tänka sig arbeta längre dagar. Hur kan man ta lån till hus och bil om man inte vet vad man jobbar med om tre år? Vissa kanske tror att skolan hjälper till med att skapa trygghet i allt detta, ungdomarna får ju sina slutbetyg efter gymnasiet då kanske de kan få ett arbete. Det finns inte många arbetsgivare idag som bryr sig om Nisse har ett MVG i samhällskunskap eller inte. Nisse ska vara självsäker, självständig, initiativrik, kreativ, kan göra en ide till färdig produkt på en viss angiven tid och hålla hög nivå på den, social kompetent och så vidare. Då får Nisse jobbet och inte beror det så mycket på grund av något betyg i samhällskunskap eller historia eller något annat ämne. 
Ungdomsarbetslösheten är stor. Vi förväntas byta arbete 15 gånger, hur ska det gå till? Ungdomarna känner mer ångest än trygghet. Samhället ställer alltså stora krav på individen idag och individen får inte mycket kollektiv hjälp, är du arbetslös så är det ditt eget fel och ingen kommer att tycka synd om dig. 
Skolan borde väl ha ett stort ansvar att förbereda just Nisse för detta samhälle med de egenskaper och förmågor som krävs och precis nämnts samtidigt som styrdokumentens mål uppfylls. 
Den enda tryggheten som ungdomarna har är vetskapen om att de har de sociala och kunskpas förmågorna att klara sig där ute. Det är då de kan känna att de kan exempelvis ta lån på hus och bil.