Högre lön ger inte status

Jag hade aldrig trott att jag, efter fem års utbildning, i en arbetsintervju eller i en diskussion med släkt, vänner och bekanta skulle behöva ge min syn på eller försvara min utbildning. Jag tror att det för många lärare idag är en nödvändighet då en stor del av kritiken är befogad. I det stora hela kan jag sammanfatta min syn på utbildningen så här: det blir vad man gör den till! Vi blir tilldelade de viktigaste redskapen som behövs för yrket, hur man sedan använder dem är mycket upp till den enskilda individen. Det är alltså stora skillnader i kunskap mellan de lärare som tar examen. Som arbetsgivare är inte en femårig gymnasielärarutbildning en garanti för att den nyanställda läraren är duktig. Han/hon kanske är en sämre pedagog än vilken outbildad person som helst. Det borde inte vara så och det bidrar inte till att höja statusen på läraryrket. Lärarutbildningen har exploaterat yrket och universitetet har sänkt kraven. Universitetet får betalt efter att studenten klarat kursen, vilket innebär speciellt för vad de anser vara de ”oviktiga programmen” exempelvis lärarprogrammet att de fylls upp och ytterst få misslyckas med att ta sig igenom den.

Lärarkåren borde arbeta utifrån egna erfarenheter av klassrumssituationer för att utveckla gemensamma begrepp och metoder för lärande. Genom reflekterande kan lärare utveckla yrket och på så sätt komma ett steg närmare professionalitet. Idag får alltför ofta läraren själv hitta lösningar, dessa blir då knutna till personen och inte till yrket. Ett större samarbete mellan lärare, eller ännu bättre skolans personal, önskas och då inte bara utanför klassrummet. Jag vill förtydliga att det jag menar med professionalitet är sådant som gör skolans värld till en bättre och utvecklande plats för alla berörda parter, yrkesetik, yrkesspråk, lärarsamarbete, utvärderingar samt kunskapsförmedling bidrar till detta om syftet bakom dem är genuina.

Att höja en lärares lön med 10 000 i månaden kommer inte att ge yrket bättre status, det ger bara universiteten möjligheten till att exploatera den ännu mer. Låt de duktiga lärare får högre lön istället för att höja allas, ställ höga krav på lärarna och belöna resultat. Ställ mycket högre krav på lärarutbildningen och kräv att de ansvariga har större intentioner än att se den som ett redskap för att hålla ungdomsarbetslösheten nere. Då kommer flera lärare att få bättre betalt då utbildningen bidrar till att fler duktiga lärare kommer ut till skolorna och statusen stiger.

När karaktären ifrågesätts

Hur mycket religion ingår i din identitet?, är en har fråga jag ställt till många ungdomar de senaste åren. I de allra flesta fallen får jag mellan 0 och 5 % som svar. Detta anses alltför ofta som positivt och med tanke på hur vi idag ser på religion förstår jag varför. Jag återkommer till detta senare.

När samhället övergick från ett bonde till ett industriellt samhälle ändrades levnadsvillkoren för väldigt många människor och det tog tid för dessa att hitta sig själva och sina nya roller i det nya samhället.

För de som är födda på 70-talet och äldre är teorin att identiteten är som en kärna som växer ju äldre vi blir och desto mer vi får vara med om. Identitet är den vi är, våra egenskaper, principer, moral etc. Den växer och blir starkare, vi lär känna oss själva och vet vad vi står för.

Är man född på 80-talet eller senare så känner många igen sig lite i den beskrivna situationen men känner att den inte täcker helheten. Teorin för dessa människor är att identiteten är flytande och situationsbunden, att den är olika i olika situationer, en arbetsidentitet, en skolidentitet, en hemidentitet, en festidentitet etc. De flesta anser att detta stämmer bättre men att de fortfarande har en del av kärnan med sig i alla situationer.

Vad är det då som kärnan, vad har vi alltid har med oss i alla situationer Jag återkommer till detta senare i inlägget.

Vi bryr oss mer om hur andra ser på oss än om hur vi ser på oss själva. utseendefixering, för både killar och tjejer tar upp mycket tid, sola på stranden och i solariet, vilka kläder man skall ha, vilka prylar man måste ha, vilka man skall umgås med, vilket sätt man skall prata på, vilket sätt man måste bete sig på etc. Hela individens habitus (beteende) går åt till att vara en stereotyp, till slut påverkas även tankarna och man utvecklas till en person vars liv går ut på något som egentligen inte är väsentligt. Man väljer partner som man väljer ett klädesplagg då utseendet är viktigare än innehållet och den lilla fasta identiteten som man en gång hade blir mindre och mindre viktig. Människorna intalar sig själva att de är lyckliga för att man har allt som man enligt konsumtionssamhällets mått borde ha 42” plasma tv i stockholmslägenheten, silikoninlägg, dyr bil, finaste kläderna och pengar. Man köper sig en identitet.

Det är sällan ungdomar har tid att reflektera kring saker, som döden eller hur stort rymden är eller om sig själva. Det händer för mycket, man har sällan tråkigt längre, iphones, datorer, 300 TV kanaler, internet etc. Ibland är det nyttigt att ha tråkigt. Man måste få grepp om exempelvis rymden innan man växer upp. Ett ljusår är så långt som ljuset kan färdas på ett år, (för ni som inte visste) tänd en ficklampa och se på hur lång tid det tar innan ljuset når något, det färdas snabbt. Vi kan se cirka 13 miljarder ljusår ut i rymden.

Om det nu är så stort och jorden kan liknas som ett litet dammkorn i universum så varför inte bara vara sig själv och därmed lättare bli accepterad för den man är och trivas med den man är.

Hur mycket av vår identitet finns innan vi föds och hur mycket är vi en produkt av vår miljö? Ungdomar är säkra på att miljön bestämmer till mellan 90 och 100 % av vilka vi är. Hur lång tid vid ett första möte med en människa tar det innan vi har stoppat honom eller henne i ett fack? Cirka 5 sekunder, våra instinkter läser av människan direkt och det tar mycket längre tid innan vi ändrar oss. Ju mer verklig man är desto större chans att bli placerad i ett trevligt fack och första intryck är väldigt viktiga i vårt samhälle då många arbeten innebär små snabba möten.

Vad är en bön? Är det en fråga till Gud? I vilka situationer i livet kan vi tänka oss att be? Kanske när det blir riktigt svårt. Vem är det då som kan hjälpa oss ur den svåra tiden.? Vi själva, vi vet svaret, vi vet vad vi måste göra för att lyfta oss. Hur vet vi detta? Vart kommer det svaret ifrån, detta är den riktigt intressanta frågan! Samma sak som vi vet vad som är rätt och fel i olika situationer. Hur vet vi detta? Den känslan måste grundas i något. Kanske är det arvet från generation efter generation av uppfostran, Kalle du skall inte ta grannens cykel, alla får vara med i leken, vi slåss inte osv.

Allt som jag har tagit upp hittills och det som vi har med oss i alla situationer oavsett identitetsteori är till stor del vår kristna värdegrund, och jag tycker att religion också har en plast och en verklig sida där den av plast är vad de flesta av oss anser religion vara, våld, korståg, terrorism, och så har vi den mer verkliga delen, den som handlar om oss själva, vilka vi är och vad vi står för. I den bemärkelsen har många av oss mer ån 0-5 % religion i vår identitet. Det finns stor risk att värdegrunden håller på att urholkas och detta borde vi ta på största allvar. Det är inte religionen i sig som är det viktiga, hittills har det främst varit den som är klistret som håller värdegrund vid liv och då den håller på att försvagas måste vi hitta ett nytt klister.

Vi befinner oss just nu mitt i en övergångsperiod mellan det industriella samhället och det postmoderna samhället och människor har återigen svårt att hitta sig själva och sin roll i den. Precis som för bondesamhället när den övergick till ett industriellt. Skolan har givetvis en stor roll i att lära ungdomarna spelreglerna för hur det nya fungerar och det är inte en alltför lätt uppgift när de flesta lärare är födda i ett industriellt samhälle. För att ge ungdomarna en värdegrund måste vi reflektera över vad det är för något och samarbeta över många gränser för att nå ett gemensamt svar.